Ja, den frågan har jag ställt mig själv många gånger - vad vill jag med mitt hästeri?

Jag började rida när jag var 6 år gammal, fick min första häst när jag var 13 år, en liten varmblodstravare som jag fick gratis för det var allt min mamma hade råd med. Men jag var glad, för det var en häst och den gick att rida på. Jag hoppade av gymnasiet och jobbade som hästskötare under en period hos en beridare/tävlingsryttare. En dröm för en hästtjej som jag. Jag lärde mig extremt mycket och är tacksam att jag har det i bagaget. Men det var också där jag insåg vad jag ville göra. Under mina 5 månader där hann jag se många hästar komma och gå. Jag fäste mig vid dom och sen såldes dom vidare, då förstod jag att jag ville ha en häst som bara var min och som jag visste att jag inte skulle behöva sklijas från - för att för mig är relationen med hästen viktigare än att tjäna pengar och rosetter. 

Att min första häst blev en varmblodstravare var alltså bara pga ekonomi, min mamma var ensamstående och hade inte råd att köpa en fin ponny till mig, men hon visste hur mycket hästarna betydde för mig och kämpade för att kunna försörja både en häst och en tonnårsdotter. Och hon gjorde det bra. Min andra häst, som jag fick ca 7 månader efter att min första fick somna in fick jag också gratis och varmblod. Jag var 18 år och student, det fanns fortfarande inga pengar att köpa en häst för. Vid det här laget var jag ganska trött på allt vad dressyr hette så det var en skogsmullehäst som tyvärr fick somna in för tidigt pga sjukdom.

Den tredje hästen var också ett varmblod som jag lånade av en kompis till mig, jag fick tillbaka dressyr-gnistan och när han åkte hem igen blev jag erbjuden att prova en långbent, tanig, tråkig och ljusbrun varmblodstravare i fjorton dagar och om vi trivdes ihop skulle han bli min. Hästen i fråga stod på gården där jag hyrde stallplats och jag hade sett honom träna i ca 2 år men han hade liksom aldrig berört mig. Han var stor, brun, välstammad och tråkig - det var det jag visste. Men jag provade honom i dem där fjorton dagarna och det tog ungifär 1 dag för mig att inse att detta nog var hästen i mitt liv. Våra vägar korsades i precis rätt tidpunkt, vi var två trasig själar som blev hela tillsammans och jag har ärligt talat aldrig kännt en sån samhörighet med en häst. Det är vi två mot världen - i alla lägen. 

Om jag skulle skaffa mig en ny häst idag skulle jag dock inte skaffa ett varmblod, jag har haft fyra stycken och är sugen på att testa något nytt. Men varmbloden kommer alltid ha en egen plats i mitt hjärta. Trevliga, lättlärda och väluppfostrade hästar som med rätt fysik och träning kan bli fina ridhästar. 

Vem den tråkiga, långbenta ljusbruna hästen var? Han heter Janitor Face och är hästen i mitt liv. En once in a lifetime - häst som jag älskar över allt annat. Vi har spenderat 1,5 år tillsammans och jag har inte ångrat en sekund. Förhoppningsvis har vi ännu fler lyckliga år framför oss...

 
Chappelina (sto  1983-2008 king prophet-queen faune - faune. Min första egna häst)

 
Chappo Speed (val 1991-2010 Speedy Gaxe - Chappelina - King Prophet, min andra egna häst)

 
Lightning Crashes (val 2001 Barbeque-Erica Garden-Choctaw Brave, bor idag i Sthlm)

 
den absolut första bilden jag tog på den tråk-bruna hästen som skulle stjäla mitt hjärta bara några timmar senare.. Janitor Face <3

 

Qodrofenia Ord & inga visor!

27 december 2012 00:27

sv:Jag har 4 sadlar hemma för tillfället varav en är till låns så länge.Då jag sparar pengar för att kunna måtta en dressyrsadel åt mig och den svarta hästen jag har.Så jag lånar en kieffer master för tillfället till honom och sen har jag en stubben Siegfried till den hästen också men jag rider mestadels dressyr så den används inte så frekvent.Till den andra har jag en SantaCruz Sabine och en Tekna dressyrsadel.=)
mvh/

http://qodrofenia.bloggplatsen.se

 

Qodrofenia Ord & inga visor!

27 december 2012 21:39

sv:Jag tycker väl ungefär som du om teknan.Hård som sten är den för min beniga bakända så att säga så jag kör med rumpvärmare året om i den ;-)

Visst är det så att man hamnar över hästen i den också precis som du beskriver.Och är man dessutom van vid close contact sen tidigare så känns det ju väldigt mycket över hästen i just teknan.jag har dock setat i sadlar som känns värre.Tex globus cricle upplever jag som värre.Men det är nog en smaksak också tror jag.Och det beror nog en del på också hur sadeln är uppbyggd i övrigt.Jag störs inte så mycket av det i teknan.Jag har som sagt upplevt andra sadlar som värre just i det avseendet.Förutom att teknan är hård som sten så är det tycker jag en trevlig sadel för det pristet.Man kan inte begära så mycket mer tror jag i den prisklassen och i syntet.
mvh/Q

http://qodrofenia.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För dom allra flesta är det kanske en självklarhet att kunna skritta sin häst uppsuttet i sånt här väglag (dvs stenhårt). Men för mig har det inte varit det, därför har jag fått skritta för hand. Alltså Janne är världens snällaste häst, men det finns...

både bloggen och mitt övriga liv blir lite lidande pga allt skolarbete nu, eftersom jag fick lov att fixa en ny dator så gick ju mer än halva dagen bort igår, så jag ligger lite efter. Men jag tröstar mig med att detta är slutspurten, allt ska va inn...

Ja, så skulle man kunna uttrycka det. Är helt dränkt i skolarbete men hade ändå läget under kontroll - tills i morse då min dator bestämmer sig för att den inte vill vara med längre. Tack för den liksom! På den fanns tre halvfärdiga arbeten. Dea...

      Jag övar mig lite på systemkameran, går sådär, men jag lär mig väl jag också :) ...

Målsättningar är viktigt att ha, för att ha något att jobba för och hålla igång motivationen. Jag har tänkt en del på våra målsättningar för 2013 och kommit fram till en hel del...   I år ska jag verkligen lägga ner energi på att träna, både mig ...