Jannehästar ska generellt sätt inte hanteras vid blåst, regn eller pälsfällning/pälssättning. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget!!

Ute i hagen möttes jag av en mycket upprörd häst. Han hade ju fått vara UTE, hela DAGEN. I BLÅST!!! Fattar ni vilket prakarsel till matte han har?! Dessutom hade han lyckats hitta en torr fläck. Omringad med vatten, så man skulle kunna säga att han försatt sig själv i sjönöd.. Så jag fick vackert plaska ut och visa honom att man KUNDE gå på vatten... Väl inne var han mycket upprörd över mitt grova misstag att inte åka DIREKT och ta in honom (det hade inte ens blivit mörkt ute, så jag tyckte inte att jag var så elak). Jag fick onda ögat mer än en gång, vill jag lova. All typ av aktivitet la jag på hyllan direkt, det är liksom ingen idé att ens försöka när han är på detta humöret. Efter lite massage (hästmassörer måste verkligen ha otroligt starka händer!), fjäsk och ännu lite mer godis blev han på liiiiite bättre humör.. Efter lite kli på favoritstället var han nästan (observera nästan) sig själv igen. Då fick han gå in i sin box och äta hö, för ut tänte han minsann inte gå igen, det talade han om tydligt! Lite senare när jag tog in hans box-granne Poppe (världens sötaste lilla welsh mountainhäst, tilllika den enda hästen Janne INTE är hysteriskt rädd för) som blev jätteglad över att få se sin kompis, förvandlades Janne till en krokodil! Jag har ärligt talat aldrig sett honom så sur!! 

Så i morgon hoppas vi på vindstilla och regnfritt, så kanske jag får träffa snälla  farbror Janne igen.

Pussgurka <3

Idag när jag kom hem från skolan, satte jag mig med min kaffekopp och läste mina favoritbloggar. När jag kom till den jag kanske läst allra längst, fick jag gråten i halsen. Jag har följt denna tjej och hennes häst genom betäckning, väntan på föl, fölning och avvänjning. Hon fick mig att öppna ögonen för den fantastiska rasen PRE och gett mig motivation. För en tid sedan fick hon ta bort sitt vackra sto Heddan, men jag har fortsatt följa avkomman Q.. Men idag skrev hon på sin blogg att hon skulle säga farväl till honom också, endast 1 år gammal pga skada.

Förutom att jag tycker fruktansvärt synd om henne (och hennes familj) som haft sån otur med hästarna, så kom jag att tänka på att livet är så skört. Det kan ta slut så mycket fortare än vad vi förväntar oss.

Janne är ung, bara 6 år och jag ser honom fortfarande i mitt liv om 10 år, men det kan gå så fort! Han kan vara borta i morgon. En tanke jag inte ens vill tänka! Ursch!

Nu ska jag åka till stallet och pussa på den häst som jag älskar, tala om för honom hur mycket jag älskar honom och pussa lite extra. Vi skippar ridningen idag, det finns så mycket som betyder så mycket mer.

Och Josefine, om du läser detta, jag bleklagar din sorg från djupet av mitt hjärta.