Direktlänk till inlägg 16 november 2012
Idag när jag kom hem från skolan, satte jag mig med min kaffekopp och läste mina favoritbloggar. När jag kom till den jag kanske läst allra längst, fick jag gråten i halsen. Jag har följt denna tjej och hennes häst genom betäckning, väntan på föl, fölning och avvänjning. Hon fick mig att öppna ögonen för den fantastiska rasen PRE och gett mig motivation. För en tid sedan fick hon ta bort sitt vackra sto Heddan, men jag har fortsatt följa avkomman Q.. Men idag skrev hon på sin blogg att hon skulle säga farväl till honom också, endast 1 år gammal pga skada.
Förutom att jag tycker fruktansvärt synd om henne (och hennes familj) som haft sån otur med hästarna, så kom jag att tänka på att livet är så skört. Det kan ta slut så mycket fortare än vad vi förväntar oss.
Janne är ung, bara 6 år och jag ser honom fortfarande i mitt liv om 10 år, men det kan gå så fort! Han kan vara borta i morgon. En tanke jag inte ens vill tänka! Ursch!
Nu ska jag åka till stallet och pussa på den häst som jag älskar, tala om för honom hur mycket jag älskar honom och pussa lite extra. Vi skippar ridningen idag, det finns så mycket som betyder så mycket mer.
Och Josefine, om du läser detta, jag bleklagar din sorg från djupet av mitt hjärta.
För dom allra flesta är det kanske en självklarhet att kunna skritta sin häst uppsuttet i sånt här väglag (dvs stenhårt). Men för mig har det inte varit det, därför har jag fått skritta för hand. Alltså Janne är världens snällaste häst, men det finns...
Ja, så skulle man kunna uttrycka det. Är helt dränkt i skolarbete men hade ändå läget under kontroll - tills i morse då min dator bestämmer sig för att den inte vill vara med längre. Tack för den liksom! På den fanns tre halvfärdiga arbeten. Dea...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 |
14 |
15 |
16 | 17 | 18 |
|||
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||||
|