För dom allra flesta är det kanske en självklarhet att kunna skritta sin häst uppsuttet i sånt här väglag (dvs stenhårt). Men för mig har det inte varit det, därför har jag fått skritta för hand. Alltså Janne är världens snällaste häst, men det finns både en, två, tre och fjorton rävar bakom hans enormt långa öron. Dom där rävarna har lite olika saker för sig, ibland kan man tex inte gå förbi en viss kurva, utan måste stå på bakbenen och härja en stund innan man kan gå förbi som om ingenting har hänt. Ibland kan man inte skritta på långa tyglar (som varit fallet nu, sen i somras) och ibland kan man helt enkelt inte hålla sig på alla fyra, utan måste antingen bocka eller resa sig, i ren livsglädje liksom. 

Under hösten/vintern har jag kanske kunnat skritta på långa tyglar, efter ett ridpass, men rätt som det är får vi ett infall av the yahoos (som mullehästen säger http:// www.mullebloggen.se <---jannes största idol). Det har knappt ens gått att skritta på korta tyglar senaste tiden. Jag har fått skritta fram/av från marken.

Så idag på förmiddagen när jag satt och pluggade så tog jag en paus och gick in på fejjan, där hade flera vänner lagt ut statusuppdateringar om att de hade skrittat ut i solsken och barbacka och allt vad det nu var. Då tänkte jag att det är ju själva fan om inte jag ska kunna - när alla andra kan!! 

Lite full i fan åkte jag till stallet, tog in hästskrället och gjorde i ordning honom. Till saken hör att han har vilat/promenerat i en vecka, han borde haft enorma mängder överskottsenergi. Tog ut honom på stallplan, satt upp och skrittade iväg. Hur det gick? DET GICK SÅ JÄVLA BRA!!! han försökte inte ens hitta på nått tok!! Skrittade honom i lång och låg form i ca 20 minuter, lossade lite och flyttade lite åt sidorna. Sen satt världens lyckligaste Amanda av och gick in i stallet, för det gick!

Nu ska jag skriva färdigt mina arbeten så att jag kan återgå till att ha ett liv igen. var bara tvungen att dela med mig